Idag vaknade jag och ville inte gå upp, jag är ju trött, men jag ville verkligen inte gå upp så jag började läsa. Till sist fick jag ta mig i kragen och möta dagen och ser mig om i rummet efter en t-shirt. Jag har ingen, har inte haft en anledning till heller. R hade tusentals som jag alltid sprang runder i, vilken konstig känsla en utebliven t-shirt kunde ge mig.

När jag kom hem till mitt fixade rum stod där tre flyytlådor och två kassar pappa hade varit och hämtat. Jag hade ju fixat rummet innan jag åkte för att inte bli så påmind, så dessa kartonger blev som en spark på smalbenet. R hade varit och hämtat lite i sin mormors förråd och jag förstår ju att han inte vill ha allt det i sin tvåa.

Det är bara det att nu har jag varit iväg från Sverige, varit självständig och känt att nu får det fan räcka. Jag har gått in i en dimma där jag förnekar felen som tog oss hit och vill bara säga " Älskling, nu lägger vi ner det här tramset, vi vet ju att det är du och jag, vi löser det här tillsammans".

Tydligen ska sådana här pendlande känslor av sorg, hat, kärlek, lycka och förnekelse vara mänskligt, men jag vill inte. Kan jag inte bara asväga mig denna psykologin och få vara lite omänsklig? Jag vill kunna göra som han, bara fatta ett beslut och hålla mig vid det och bara leva vidare utan att tänka. Jag har beundrat han för detta innan, önskat att jag var mer som han när det kom till beslut och att rycka på axlarna, tills jag blev ett av besluten som antagligen inte går att rubba. Vilket tar mig tillbaka till verkligheten och ut ur dimman i ytterligare ett platt fall.