Min mormor hade ett piano och i mitt föräldrahem har där alltid stått ett piano, båda med tio ton notböcker till. Min mor kan eller kunde spela piano eftersom hon fick lära sig det som mindre. Vi plonga alltid på dessa piano när vi var mindre och låtsades att vi kunde läsa noterna.

Så varför blev jag inte uppmuntrad att spela piano istället för att bli släpad till dessa tråkiga och oorganiserade fiollektionerna? Min mor kanske inte tyckte piano var roligt själv kanske, för hon var fast besluten att övertyga mig till att bli fiolspelerska för det var minsann coolt. Något ni säkerligen inte visset om mig, att jag kan spela köttbullar med lingon på fiol hihi. Men det är också allt. Senare försökte jag prova på att lära mig spela gitarr, men tröttnade givetvis på det också, så nu står den bara där. R säger att han vill lära sig så han kan ta den och prova lite.

Det skulle vara allt bra typiskt om jag skulle börja ta pianolektioner nu när mina föräldrar äntligen gjort sig av med detta piano som de funnit varit i vägen en längre tid nu. Men hade jag blivit uppmuntrad till att spela piano hade det säkert inte heller varit speciellt långvarit.

Stackars mina barn som kommer att utöva en miljon aktiviteter med olika stimulans, såsom bollsinne, koordination (typ dans) och på detta spela ett instrument och eventuellt sjunga. Ovanpå detta ska de även vara duktiga i skolan och ha ett brett socialt vänskapsnät. Good Luck! 

Nämen, så gott det går iallafall. Det är därför jag hade velat vara hemma och hjälpa min syster med hennes barn så att de kan göra så mycket som möjligt utan att det tar kål på mina kära syster som får ta dem till alla aktiviteter. Plus att det gör mosti så stolt :)