Försöker vara sjukt positiv, aktiv och omringad, men det är inte alltid det funkar. Jag hatar att en människa kan få mig att känna så här mycket, men det hade nog varit ännu värre om jag inte vetat innerst inne att det var för det bästa. Men jag saknar personen jag haft omkring mig nu de senaste 5 åren sjukt mycket. Ibland är det precis som att jag bara är på semester, att jag snart ska få komma hem till han och katterna, att allt ska bli som förr. 

Istället måste jag nu tänka framåt, tänka på mig själv, men om man ändå kunde kontrollera tankar och känslor. Jag har lust att bara slita ut mitt hjärta, skälla på det och säga att det får komma tillbaka när det tänker lyda mig.

Varför måste det mesta alltid vara en sådan jävla process. Kan man inte bara ha en sorgedag, eller sorgevecka och gå vidare helt känslomässigt och bara skratta åt goda minnen. Ja det blir så sen säger dem, men jag vill att det ska vara nu.