När jag såg Australia igår, var det ingen tvekan att jag likt Nicole Kidman och många andra tittare skulle ha adopterat aborginbarnet Nullah. Detta fick mig att tänka på min önskan att adoptera, då det finns så många barn världen över som behöver föräldrar och istället sitter vi i i-länderna och ploppar ut våra egna barn för att kunna kalla dem vårt blod, våra egna, även kallat ett biologiskt barn.

Jag vet inte om det är de speciella modersinstinkterna som gör att det inte behöver vara vårt biologiska barn för att vara moderliga och ta barnet till oss. Mödrar kan gå 9 månader med sitt barn i magen men fortfarande inte koppla till moderskänslor förrän de ser själva barnet. Jag skulle ju varit tokkär i min mage minuten jag hade fått reda på att jag var gravid dock, vilket jag tror många är. Många vill ha just biologiska barn och man vänder sig till adoption först när det inte går, men jag har en känsla att det är viktigare för fadern att ha ett biologiskt barn.

Men måste det vara det ena eller det andra? En av mina goda vänner är adopterad till en biologisk familj och inte en gång under sin uppväxt tänkte hon på att hon var färgad och hennes syskon vita. 
Jag skulle vilja ha båda, för nyfiken är man ju vad det blir för en liten figur av dig och den du älskar, men att ge ett barn i världen föräldrar och ett drägligt liv är också viktigt för mig. Jag skulle nog kunna vara mamma åt vilket barn som helst från vilken del av världen som helst. Vad jag oroar mig för dock är inte vad folk ska tycka om själva adoptionen eller om mig för den delen, de får tycka vad de vill. Vad jag är orolig över är hur det adopterade barnet kommer att behandlas av andra.