Rickard måste ut och springa ganska ofta nu och jag har tänkt vara duktig att försöka följa med. Gick inte så bra dock när jag som en flåsande tjockis var ett antal meter bakom och sinkade han totalt. Men man måste börja någonstans eller hur? Efter ett tag snedda jag av och lät han fortsätta bort till slingan själv medan jag snedda över åkern där vi brukade fuska på gympan när vi var yngre.

Jag fortsatte gå ner till bäcken och mkt riktigt låg där en planka att gå över på precis som förr. Det var precis som om jag tog en tripp tillbaka till min barndom, min lyckliga barndom. Jag fortsatte in i vassen och besökte ett annat ställe där vi brukade fånga grodor och hittade en så stor padda att det var svårt att tro att det var i Sverige.  Stora gräsplätten där vi spela fotboll och brännboll var sliten och ängen var mer vildvuxen. Jag fortsatte upp mot de nya fotbollsplanerna som var mycket fina, jag tycker bara det är fel av kommunen att fortsätta bygga innuti häljarp och inte mer ut mot saxtorp. Den lilla pulkabacken jag ville rädda, var så liten att det nästan är patetisk som vuxen. Allt tedde sig så stort och vägar så långa på den tiden. 

Då ville man bara växa upp, bli stor. Att man inte förstår hur dyrbar ens barndom är när man är där.