I början när man sörjer någon så kan det vara svårt att minnas utan att börja gråta. Men efter ett tag kan man tänka tillbaka och istället le eller rent av skratta. Jag har nog nått den punkten just nu!

Jag kommer ihåg att jag skulle vara cool och lära mig att åka snowboard i Schweiz. Jag var kass och redo att ge upp, men R fick mig att fortsätta försöka. Men vad jag verkligen minns är när jag trilla och slog huvudet så himla hårt att jag trodde hjärnan lossna och kan ha börjat gråta. R tog sig fram till mig illa kvickt för det såg nog ganska illa ut! Jag låg i backen med snowboarden neråt och han fick huka och krypa fram till mig med brädan uppåt så när han oroligt började pussa på mig där jag låg i backen övertygad om att jag skulle dö så blev det en riktig spiderman kyss.

Och när vi åkte släde och inte kunde bromsa och åkte in i en stenvägg så vi fick kasta oss av släden. R slänger sig över mig för gud vad rädd jag blev. Lite chockad fick jag den romantiska förklaringen att han älskar mig och måste skydda mig, att det var bättre han tog smällen. Eftersom han var där på sportkontrakt så hade det varit bättre att det varit jag som brutit något, men som tur är bröts inga ben. Det fanns alltså en tid då vi skulle bryta ben för varandra...