...kändes det som om jag kunde göra vad som helst, bli vad som helst. Jag hade lätt för allt, jag var som en svamp när det kom till att lära sig, då hade jag nog kunnat lära mig ett språk på några dagar ;) Jag provade de flesta sporter och jag var aldrig sämst, snarare att jag kunde varit riktigt bra. Dock hade jag en fixide om att man skulle vara riktigt bra nästan direkt. Min andra last var att jag hade inget tålamod för en massa träning, jag blev lätt uttråkad. När skulle jag hitta något jag brann för, eller var det bara för att jag inte fick spela ishockey som allt annat var tråkigt!?

I efterhand när jag tänker på att jag blev hänvisad till konståkning istället och ratade det, så finner jag lite ironi. Jag älskade att åka skridsko och jag älskade att dansa, varför började jag inte på konståkning!? Två anledningar, jag var uppväxt på svarta skridsko och taggarna på vita skridskona var för mig helt CP. De hade även konstiga kläder på sig ;) Andra anledningen var väl för att jag skulle inte göra något andra tyckte, specielt inte när jag kände mig diskriminerad.

Jag gav upp allt vad sport hette när jag var för cool vid 14 års ålder, dansade ett tag, men det tog då mycket tid från skolan så jag bestämde mig för att bara satsa på skolan och jobba ihjälp mig på Videomix haha. Ahh det gick ju bra, workoholic! Jag kom inte in på juridiken och hatar mina betyg andra gärna skulle vilja ha. Jag var tvungen att välja något i andra hand igen, något jag skulle utbilda mig till och göra resten av mitt liv...en boll fortfarande i gungning...obviously.

När jag var 18 startade ett damlag i ishockey och pappa fixade genast allt jag behövde, körde mig eller lånade mig bilen. Mina brödrar hade väl då gett upp hockeyn helt och hållet, det var väl dags jag fick lite hockeytid. Jag lade mycket kraft på det, har nog aldrig varit så tränad eller gjort idioten så mycket. Det var kul, fast hemskt pinsamt eftersom jag var "gammal" och inte specielt bra haha, vilket är sött när man är 9 kanske. Men jag var nöjd...tills jag bröt foten i nr 7. Jag fick spelat ett tag iallafall och jag är tveksam på om 7 fortfarande är mitt nr ;)

Läste en shortstory till engelskan som jag ska göra en essay på om barndom och prestation och bara började skriva som jag alltid gör när tankarna springer iväg. Kanske skulle lagt den kraften på uppsatsen istället. Min ribba har alltid varit hög, så hög att jag aldrig ens vågat verkligen kämpa för att nå den, för om jag kämpat, gjort mitt bästa och misslyckas finns det inget att skylla på...dags att växa upp och gå runt min egen psykologi kanske...