Här om dagen chattade jag med Emelie samtidigt som jag skrev uppsats. Vi är båda fulla av tankar...ja vad blir nästa steg? Men jag känner att huvudsaken är att där är ett steg...varje resa börjar med ett steg. Åhh om vi hade kunnat ta ett steg till tillsammans som det vi tog till London, det blir liksom ett speciellt band av att vara roomies och nästan sitta ihopa i tre månader. Stitchi...du ska hit i juni så är det bara.

Vad som känns konstigast med att vara på resande fot är allt folk man lämnar bakom sig, men vissa finns kvar ändå som Emelie...Miss U...tack för alla ni fina som finns för mig.