I söndags morse så fick jag ett samtal halv 8 på morgonen...det var från mamma...jag visste direkt. Morfar har gått bort. Det kom inte direkt som en chock, jag hade förväntat mig detta samtal när som, men ändå är det som att få ett slag i ansiktet och det kändes så final. Han har alltså lämnat...

Jag hade velat vara hemma, men jag minns iallafall min sista stund med morfar när jag sa ett indirekt hej då, jag ville inte att han skulle gråta, att han skulle veta att jag lämnade. Han var så trött och jag kröp ner i sängen bredvid honom och tog hans hand. Han tittar alltid på mig som att jag är en ängel som dyker upp i hans synfält. Vad han inte vet är att det var han som var ängeln. Efter ett tag så tittar han på sin hand och undrar vem det är han håller i handen och får syn på mig och skiner upp på nytt...hej morfar <3

Älskade morfar tack för att du fanns, tack för Lommas marknader, tack för min "grekiska" kusin, tack för att du träffade min mormor och gjorde henne lycklig. Tack för allt ditt fina stöd till mig och vår familj, för du var en av oss, blod spelar ingen roll, det är kärlek och vilken fin kärlek du gav <3

Sture Nordström <3 An angel to me on earth, an angel to me in heaven <3 Älskar dig...